Grand danois är en av världens mest storväxta hundraser. Hanarnas mankhöjd ska enligt rasstandarden vara mins 80 cm och för tikarna gäller minst 72 cm. Många olika pälsfärger och mönster förekommer, men man kan ändå snabbt känna igen att det rör sig om just en grand danois eftersom de har ett mycket distinkt utseende.
Utomlands är det inte helt ovanligt att man kuperar svansen och skär öronen för att göra dem upprättstående, men detta är inte tillåtet i Sverige.
Namn
I Sverige heter rasen grand danois, vilket betyder stor dansk på franska. I Frankrike är det dock vanligare att man kallar dessa hundar dogue allemand, vilket är en direkt översättning av det tyska namnet Deutsche Dogge.
Det engelska namnet är great dane (stor dansk).
Svenska kennelklubben
Svenska kennelklubben (SKK) placerar Grand danois i Grupp 2: Schanuzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar. Grand danois är en molosserhund. Exempel på andra hundraser som också tillhör undergruppen molosser är boxer, bullmastiff, engelsk mastiff och rottweiler, liksom dvärgmolosser som fransk bulldog och mops.
Grand danois klassificeras som sällskaps-, vakt- och skyddshund.
Bakgrund
Grand danois är en hund av molossertyp. Molossierna var en folkgrupp som under antiken var kända för sina exceptionellt kraftfulla hundar. Hos molossierna var det huvudsakligen fåraherdarna som höll dessa hundar, men de antika grekerna – och senare även romarna – fick upp ögongen för molossiernas hundar och använde dem som både jakthundar, stridshundar och vakthundar. Med romarna spreds molosserhundarna till många olika delar av romarriket.
Att äga och avla på molosserhundar förblev populärt även efter romarikets fall, och många medeltida furstehus runt om i Europa höll stora hundar. I vissa fall korsade man de robusta molosserna med vinthundar för att få fram snabbare och smidigare jakthundar för jakt på högvilt.
Långt innan den första rasklubben bildades omtalades en hundtyp i Europa som kallades för ”stor dansk hund”. Till exempel beskrev Carl von Linné den i sin Cynographia år 1753 och benämnde den som dansk, och när den franske forskaren Georges-Louis Leclerc de Buffon publicerade sin bok om naturalhistoria år 1755 innehöll den också information om de stora danska hundarna. Varför de ansågs vara danska är fortfarande oklart.
Första hundutställningen i Tyskland
Den första hundutställningen i Tyskland hölls i Hamburg år 1863 och där kunde man bland annat se åtta stora jakthundar som kallades ”Dänische Dogge” och sju andra stora jakthundar som betecknades ”Ullmer Doggen”.
År 1878 bildades en kommitté i Berlin vars syfte var att samla stora jaktdoggar från de olika tyska furstendömena under den gemensamma beteckningen Deutsche Dogge. Vid den tiden fanns det många olika varianter och de gick under olika bemäningar, till exempel Ullmerdogge, Bärbeisser (Bär är det tyska ordet för björn), Saupacker (Sau är tyska för sugga), Tigerdogge och Hatzrüde.
Rikskanslern Otto von Bismarck hade ett stort intresse för Deutsche Dogge och utsåg den till Tysklands nationalhundras. Eftersom han var en både mäktig och beundrad person i Tyskland bidrog hans kärlek till rasen till att den blev ännu mer populär i landet.
Den tyska rasklubben för Deutsche Dogge grundades år 1888 och tre år senare fastställdes en rasstandard.
Första hundutställningen i Danmark
Den första hundutställningen i Danmark hölls år 1886 och vid den visades grand danois upp. Den ansågs vara en hund med danskt ursprung, och i stamboken från år 1890 heter den Stor Dansk Hund.
Tyskland fastställs som rasens hemland
Det kom att dröja till år 1937 innan den internationella hundorganisationen FCI fastslog att Tyskland skulle ses som hemland för Deutsche Dogge / Grand danois. Samtidigt meddelade man att varje lands nationella kennelklubben fritt får bestämma vad det nationella rasnamnet ska vara, så det är alltså fullt tillåtet enligt FCI:s regler att använda rasnamn som syftar på att det är en stor dansk hund trots att Tyskland är det officiella hemlandet för rasen.
Sverige
Det äldsta belägget för organiserad avel av Grand danois i Sverige enligt officiell rasstandard är från år 1908.
Utseende
Den svenska kennelklubben anger att mankhöjden på hanar ska vara minst 80 cm och ej bör överstiga 90 cm. För tikar gäller att mankhöjden ska vara minst 72 cm och ej bör överstiga 84 cm.
Färgvarianterna grupperas enligt följande: gul och tigrerad; harlekin och svart; blå.
Temperament och beteende
En typisk grand danois är vänlig, kärleksfull och lugn.
Enligt svensk rasstandard får den vara reserverad, men inte aggressiv, mot främlingar.
Grand danois brukar fungera bra i familjer med små barn. Dessa hundar är så stora och robusta att de inte blir skrämda eller känner sig hotade om ett litet barn till exempel vill krama om dem eller luta sig mot dem. Man ska dock aldrig låta barn rida på ryggen på en grand danios.
Viktigt: Valparna växer enormt snabbt och ska därför inte delta i tuff lek eftersom det kan orsaka skador. När de väl är färdigvuxna är riskerna för skador mycket lägre.
Pälsvård
En grand danois behöver väldigt lite pälsvård. Under fällningsperioderna, som inträffar under höst och vår, kan man borsta ur pälsen ofta om man vill slippa få en massa tappade hår på golv, möbler, etc. Om man inte borstar ur håren ramlar de av hunden på egen hand; de bildar inte mattor av tovat hår på hunden.
Schamponera hunden bara när det verkligen behövs. Överdrivet tvättande med schampo kan ha en negativ inverkan på hud och päls.
Hälsa
Exempel på hälsoproblem som är extra vanliga hos grand danois
- Tonsillit
- Magsäcksomvridning
- Kardiomyopati
Rasen grand danois finns med i de Särskilda Rasspecifika Domaranvisningarna (SRD) under riskområden som otillräckligt strama ögonkanter, konstruktion av front och bakställ och ängslighet.
Det är viktigt att försäkra sin Grand Danois tidigt eftersom det är relativt vanligt att de behöver vård. Detta är extra sant om det är första gången du håller dessa hundar eftersom de har lite säregna behov. Ett exempel på detta är att det är lätt att ge unga hunder för mycket motion så att deras leder skadas senare i livet. Det samma kan hände om växer alltför fort som valpar.
Jag använder Bought by many hundförsäkring ”standard” men det finns många andra bra försäkringar att välja mellan.
Valpar och unghundar
En grand danois valp är inte mycket större än någon annan valp när den föds, och tillväxttakten under dess första år är därför enorm. Detta är en mycket känslig del av hundens liv då mycket kan gå fel. Det är viktigt att den får rätt kost och inte motioneras för mycket eller för hårt. Den ska få leka och promenera i sin egen takt, och man bör som ägare alltid hålla koll på att hunden inte tar ut sig för mycket. Valpar och unghundar har ofta mycket energi och man kan behöva sätta ned foten och till exempel avbryta och ta hem sin hund från leken i hundparken trots att den fortfarande har massor kvar att ge, eftersom de lätt överanstränger sig om man inte sätter upp regler för dem.